Blåbärsglass - Johanna Melander vann förra årets novelltävling på Åva

10 december 2019, kl. 13:04

”När jag hörde temat som var ’Återvändsgränd’ började jag direkt fundera kring ett sätt att tänka när man inser att man måste stanna och se världen på ett nytt sätt. Man måste ibland ta ett steg bakåt och se över sina val”

BLÅBÄRSGLASS

NÄR JAG VAR sju älskade jag glass. Speciellt glass med smak av blåbär. Blåbärsglass var det bästa jag visste. Varje gång den kalla desserten nådde mina smaklökar så lyste mina ögon upp. På sommaren besökte jag ofta ett cafe utanför mitt landställe. Bredvid cafeet låg en gammal brygga. Bryggan var extremt väderbiten och nästan fallfärdig. Den doftade starkt av saltvatten och gammal olja. På den bryggan brukade jag sitta med blåbärsglass kring munnen utan något problem i världen och se ut över horisonten. Men jag är inte sju längre.

NÄR JAG VAR nio tyckte jag om att gå till skolan. Jag älskade att lära mig nya saker, världen var en sådan spännande plats. Det fanns så mycket att lära sig. Men det som verkligen fångade mitt intresse var rymden. Jag kunde spendera timmar på att bara titta på olika bilder av alla planeter i solsystemet. På biblioteket letade jag alltid upp tjocka böcker om rymden som jag försökte tyda. Jag förstod aldrig vad texterna berättade, men det gjorde inget. Jag lärde mig ord som nebulosa och supernova som jag slängde ur mig utan att ha en aning om vad de betydde. På nätterna brukade jag gå ut och leta efter stjärnbilder. Men mest av allt älskade jag lektionerna i skolan när min fröken pratade om de olika planeterna, stjärnor och big bang. Jag var helt trollbunden. Men jag är inte nio längre.

NÄR JAG VAR tolv behövde jag vara bäst. Jag upptäckte ett mönster. När jag var bra på något uppskattade folk mig mer. Jag fick komplimanger och folk tyckte bättre om mig. Det blev som en drog för mig. Jag krävde bekräftelse. Så jag ansträngde mig mer i skolan. Såg till att jag alltid fick alla rätt på prov, tillägnade timmar till att finputsa mina uppsatser. Men det hela spårade ur när jag började att få betyg. Jag blev besatt av att höja mina betyg. Jag ställde orimliga krav på mig själv, jag var tvungen att vara bäst. Det var allt mitt liv kretsade kring. En ständig cykel av ångest och plugg. Men jag fick resultat. Det kanske var det som krävdes? För att få bekräftelsen som jag längtade efter kanske jag behövde offra min lycka? Jag bestämde mig för att det var värt det. I slutändan skulle jag bli bäst, om det så tog livet av mig. Men jag är inte tolv längre.

NÄR JAG VAR fjorton började jag att ljuga. Det fanns en annan flicka i min klass. Hon var lång, blond och smal. Alla älskade henne, pojkar flockades kring henne som malar kring en lampa. Hon brukade alltid påpeka mina brister, men hon var min vän. Hon var bara ärlig. Jag var för tjock, jag hade en finne, jag var för jobbig. Jag insåg att hon hade rätt. Mitt huvud fylldes med giftiga tankar och jag började ifrågasätta mig själv. Jag började att hata personen jag såg i spegeln. Hon var för tjock, för korkad, för finnig, för klängig, för äcklig och för irriterande. Jag tyckte inte att hon var bra nog. Så jag slutade äta. Om jag slutade äta så skulle jag bli smal och vacker, som den blonda flickan i min klass. Då skulle folk gilla mig, jag skulle bli omtyckt, jag skulle bli vacker. Så efter varje måltid låste jag in mig på toaletten. Det blev ett beroende, att känna fingrarna nere i halsen. Varje gång jag gjorde det fick jag en rush av adrenalin, jag kände mig så levande. Jag svävade på moln. Alla mina problem skulle lösas, allt jag behövde göra var att fortsätta undvika mat. Så jag ljög. Jag sa att jag mådde bra, att jag redan ätit, att jag inte var hungrig, att jag bara var trött. Det var inget fel på mig. Jag mådde bättre än någonsin. Så jag fortsatte att ljuga. Men jag är inte fjorton längre.

NÄR JAG VAR sexton var jag utmattad. Varje dag var en utmaning att ta mig ur sängen. Jag såg ingen poäng med det, jag insåg att det inte skulle göra någon skillnad i en större skala. Om jag dog så skulle världen att fortsätta existera. Solen skulle fortfarande gå upp. Folk skulle fortfarande vakna och gå till sina jobb. Människor skulle fortfarande leva sina liv. Så varför skulle jag lämna min säng? Varför skulle jag gå upp och möta världen när den ändå inte brydde sig? Mina tankar tyngde ner mig, tryckte fast mig mot den mjuka madrassen. Jag kunde inte resa mig upp igen, jag hade ingen ork eller motivation till det. Men samtidigt gnagde ångesten i mig. Viljan att bli bättre fanns fortfarande där. Som en iskall vålnad som vägrade att lämna mig ifred. Som förföljde mig överallt, jag var fjättrad vid den. Jag kunde inte fly. Så jag stängde mina ögon och lyssnade på tystnaden. Den ljuva tystnaden, den skrämde livet ur mig, den tvingade mig att konfrontera mina tankar. Tystnaden ljög aldrig, den skrek bara ut tomhet. Det kanske var det som var så otäckt. Att det inte fanns något där i tystnaden. Inget. Det finns ingen mening med livet. Man föds och man dör. Så varför skulle jag gå upp? För att få bekräftelse? För att gå ned i vikt? För att bli omtyckt? Inget av det där spelade egentligen någon roll. Jag var utmattad. Men jag är inte 16 längre.

JAG INSÅG att jag inte kunde fortsätta. Min spegelbild stirrade tillbaka på mig med trötta ögon. Jag kände inte igen min egen reflektion. Flickan i spegeln var nedbruten, trasig och så trött på livet. Skuggor vilade under hennes ögon. Hennes bleka ansikte vittnade om demonerna i hennes huvud. Var det här verkligen jag? Vart gick jag så fel? Var det här verkligen vad jag ville ha ut av mitt liv? Min spegelbilds blick hårdnade. Nej. Nej det här var inte vad jag ville. Det här var aldrig det jag ville. Min spegelbild lyfte på huvudet. Jag hade fokuserat på mina brister, men inte mina styrkor. Jag försummade mina prestationer. Jag lät skuggorna konsumera mig, jag tillät mig inte att känna glädje. Till slut kommer man till en punkt då man inser att man inte kan fortsätta. Jag gav min spegelbild en sista kritisk blick, och vände mig om.

JAG VET varför jag tar mig upp ur sängen på mornarna. Jag vet att det inte är min vikt som definierar mig. Jag vet att jag inte ska lyssna på folk som kritiserar mig för den jag är. Jag vet att jag inte behöver vara bäst för att bli omtyckt. Men allt det här har jag lärt mig den svåra vägen. Och när jag ser tillbaka på mitt liv inser jag att det här är bara början. Det finns så otroligt mycket som jag inte vet om livet. Så många fler utmaningar som kommer att slå ned mig, men för varje gång jag faller kommer jag att lära mig något nytt. Jag är inte den där glada sjuåringen som sitter på en brygga och äter blåbärsglass. Men hon kommer alltid att vara en del av mitt förflutna. Jag har lärt mig så mycket av henne. Och även om jag inte är sju längre så älskar jag fortfarande blåbärsglass.

Johanna Melander, NA17A

 

Årets novelltävling